Den aktiva industripolitiken har gjort ett globalt återintåg. Omställningen drivs framför allt av klimat- och hållbarhetsfrågor, i kombination med ett nytt geopolitiskt landskap. EU, USA och Kina har alla omfattande industripolitiska agendor. Kina bedriver en aggressiv politik med statliga subventioner till branscher som exporterar till västvärlden. USA har svarat med Inflation Reduction Act som även den ger omfattande statsstöd till företag som ställer om sin produktion och samtidigt gör sina inköp av inhemska företag. President Trumps seger kommer sannolikt leda till betydande omläggningar av den amerikanska politiken med tydliga protektionistiska inslag, vilket kommer att ge globala följdverkningar.
EU formulerar sitt eget svar. Nyligen har den förre chefen för Europeiska centralbanken Mario Draghi presenterat en uppmärksammad rapport om europeisk konkurrenskraft. Draghi är tydlig med att den gemensamma marknaden måste ges möjligheter att fungera bättre. Han uppmanar också EU att investera 800 miljarder euro per år som svar mot framför allt USA:s och Kinas industri- och handelspolitik.
Den stora frågan är vad ett lämpligt svar på denna utveckling är. Vi tvivlar på att svaret skulle vara en mer aktiv och ingripande industripolitik. Tvärtom finns det skäl att varna för en sådan utveckling och uppmana näringslivsrepresentanter att ställa sig till marknadsekonomins försvar, i stället för att ansluta sig till den industripolitiska linje som USA och Kina utvecklat.
Den aktiva industripolitiken hade en framträdande roll under stora delar av 1900-talet. De klassiska argumenten för industripolitik är att korrigera olika former av marknadsmisslyckanden. Men i praktiken är det nödvändigt att titta bortom dessa klassiska motiv för att förstå den moderna industripolitiken.
Sverige hade stål- och varvskrisen med Stålverk 80 som det kanske mest flagranta exemplet på ett industripolitiskt haveri.
Traditionellt har industripolitiken omfattat olika former av politiska instrument som syftat till att stärka utpekade industrier – ofta beskrivna som kritiskt viktiga. Under 1970-talet hade många – för att inte säga de flesta – länder någon form av industripolitik som inkluderade allt från protektionism och statligt ägande till regleringar och interventioner som satte marknadsmekanismerna ur spel. Denna politik misslyckades i land efter land. Sverige hade stål- och varvskrisen med Stålverk 80 som det kanske mest flagranta exemplet på ett industripolitiskt haveri.
Den aktiva industripolitiken fick ett skamfilat rykte. Slutet av 1980-talet och början av 1990-talet innebar en tid när ekonomisk politik lades om i många länder. Detta sammanföll med 1990-talskrisen i Sverige. Vid denna tid rådde också en avspänning genom att kalla kriget avslutades. Importsubstitution och andra protektionistiska åtgärder växlades ned. I stället vilade ekonomiska reformer från denna tid på tre grundprinciper: 1) marknadsekonomi; 2) öppenhet mot omvärlden och 3) makroekonomisk disciplin.
I Sverige kom detta till uttryck i de omfattande ekonomiska reformer som 1993 föreslogs av ekonomikommission under ledning av Assar Lindbeck. Dessa reformer lade grunden för svensk ekonomis utveckling under efterföljande decennium och är kanske det enskilt viktigaste svenska reformpaket som genomförts i modern tid. Detta bör vi ta lärdom av.
I dag är Sverige åter i behov av stora reformer, och det finns hoppingivande initiativ från regeringen med att exempelvis minska en omfattande regelbörda. Men samtidigt ser vi att alla de tre framgångsrika grundprinciperna för ekonomiskt välstånd återigen utmanas. Den utveckling vi ser i dag är i stark kontrast till reformerna på 1990-talet. I stället finns det flera likheter med politiken från 1970-talet när staten bedrev aktiv industripolitik med mer inslag av riktad politik mot enskilda industrier och företag.
Den nya industripolitiken handlar inte om industri per se utan har mer inslag av policyer som syftar till att stimulera specifika ekonomiska aktiviteter och strukturella förändringar i ekonomin. Vår förhoppning är att när den nya industripolitiken tar form så hörsammas dessa principer samt att politiken medvetet utformas så att marknadsekonomin fungerar väl. Styrningen skall i så fall riktas mot förutsättningar och ramar som ges för företag och inte riktade mot enskilda företag. Erfarenheterna av politik riktad mot enskilda företag eller industrier avskräcker, och internationell forskning visar att risken för politiska misslyckanden är stor. Riksrevisionens färska granskning av industriklivet och klimatklivet är ett aktuellt exempel på svårigheterna att utforma riktade stöd.
Vi menar att det är synnerligen viktigt att försvara de tre grundprinciperna: marknadsekonomi, öppenhet mot omvärlden och makroekonomisk stabilitet. Detta bör även vara Sveriges principiella position inom EU. Geopolitiken och omställningsbehovet förändrar spelplanen. Svaret på dessa förändringar bör inte vara protektionism och subventioner.
Debattartikeln publicerades i Svenska Dagbladet 2024-11-24
Johan Eklund
vd Skandinaviska Policyinstitutet, professor Blekinge tekniska högskola
Sven Kristensson
ordförande Skandinaviska Policyinstitutet
Lars Pettersson
forskningsledare Skandinaviska Policyinstitutet, forskare Internationella handelshögskolan i Jönköping
